OK, ett förhandstippat ställa till: Lao-Sze Chuan. Bästa szechuan-stället i stan sägs det. Who am I to argue, jag är, trots mitt efternamn, ingen Kina-expert.
Problemet var att jag i min ensamhet (och hunger, jag åkte hit efter att först ha vandrat omkring i det som - tror jag - skulle vara Greektown men mest kändes folktomt och förblåst) fegade ur litegrann.
Menyn var episk. Stället kändes våldsamt genuint. Personalen var sådär härligt kinesiskt brysk. Hur som helst, jag backade både från "really spicy" (trots fantastiska rätter) och "very genuine" (typ grismage). Jag landade på "Szhechuan beef", dumplings som inte hette dumplings ("sticky pan"?) och en sorts kimchi-kusin som inte var jäst. Och en Tsingtao. Det var riktigt, riktigt gott. Trots att den där biffen ser ut som något man i ett ljust ögonblick skulle kunna få på Chopsticks så var det stoor skillnad.
Men som sagt, det känns ändå som jag fegade ur. Och det är ju lite tråkigt.
Det jag med säkerhet kommer minnas var den kinesiske herren som erbjöd att köra mig hem när jag bad dem ringa en taxi (Chinatown är en bit bort). Var han snäll? Nej, han blåste mig litegrann. Men det är OK, hans bryska, rökiga röst kopplat till hans vänligt förvirrade frågor om Sverige ("You have Chinatown"?) sittande i hans stökiga Mercedes ML var värt det. Han var dessutom mycket imponerad över att jag hade tre barn. Yeah!
2 kommentarer:
Hälsningar från Wendela-gänget.
De tre barnen hälsar från regnigt Bromma. Dagens bästa stund var när Nils satt i badkaret och otippat vrålade Diggiloo Diggilej. Hela texten gick fint, ända fram till slutet: "Diggiloo diggilej alla tittar på mej närjag går i mina gyllene skor. Å jag börjar nästan kräkas, i mina gy-yllene skor" Undrar var Per "the most kristet utseende in the Universe" Herrey hade tyckt om den twisten...?
Skicka en kommentar